‍

Elvira Danielsson was a patient at Sankt Lars psychiatric hospital in Lund at the turn of the last century. She leaves behind some very scribbly but intense messages in the form of embroideries. Here are two examples, we do not know of any other pieces by her. 

By her texts it is obvious she was in a desperate and very unhappy situation. They have an almost diary-like presence, short messages from her difficult situation. On one of the pieces she starts by embroidering the date ( 8/8 - 1895) and thereafter continues with Aj aj aj (ouch, ouch, ouch) crawling on the floor / a lost mask / I therefore simply speak to my relatives. 

On the second embroidery all types of messages are jumbled together in different directions resembling a mindmap. Among the cries of despair she writes: “Lies! Sin! Misery! / All this I have to carry myself / if they had only helped me She mentions being poor and how she could rather survive in the care of her mother. She writes of the plagues of Hell and of stupidity. It is a heart breaking message that comes to us from another time, we have no knowledge if Elvira ever got to leave the hospital.  

‍

Svenska:

Elvira Danielsson var patient på Sankt Lars psykiatriska sjukhus i Lund vid förra sekelskiftet. Hon lämnar efter sig några väldigt drivna men svårtydda meddelanden i form av broderier. Här är två exempel, vi känner inte till några andra verk av henne.

Av hennes texter är det uppenbart att hon var i en desperat och mycket olycklig situation. De har en nästan dagboksliknande närvaro, de är korta meddelanden från hennes svåra situation. På en av tygbitarna börjar hon med att brodera datumet (8/8 - 1895) och fortsätter därefter med Aj aj aj som kryper på golvet / en förlorad mask / Vill derför för den enkla sakens skull tala med mina anförvanter.

På det andra broderiet blandas alla typer av meddelanden ihop i olika riktningar som liknar en mindmap. I förtvivlan skriver hon: Lögner! Synd! Elände! / Allt detta måste jag bära själv / om de bara hade hjälpt mig Hon nämner hur lite pengar hon har och hur hon bättre kunde överleva i sin moderns vård. Hon skriver om helvetets plågor och om dumhet. Det är hjärtskärande meddelanden som kommer till oss från en annan tid, vi vet inte om Elvira någonsin fick lämna sjukhuset.